#metoo
Jag har sett så många #metoo hashtags det senaste dygnet, en kedjereaktion som framkallar lika mycket smärta som beundran. Smärtfyllt att se alla medsystrar som har drabbats på ett eller annat sätt, fått ett ofrivilliga ärr för resten av livet. Beundran över att så många insett att de inte har något att skämmas för, att stå upp för att de blivit utnyttjade eller trakasserade. Att de inte gjort något fel, att de enda som ska skämmas och märkas för livet är de som utsatt oss för detta.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
