#metoo
Jag har sett så många #metoo hashtags det senaste dygnet, en kedjereaktion som framkallar lika mycket smärta som beundran. Smärtfyllt att se alla medsystrar som har drabbats på ett eller annat sätt, fått ett ofrivilliga ärr för resten av livet. Beundran över att så många insett att de inte har något att skämmas för, att stå upp för att de blivit utnyttjade eller trakasserade. Att de inte gjort något fel, att de enda som ska skämmas och märkas för livet är de som utsatt oss för detta.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
Lite vardags-mammaångest...
Det är inte alltid lätt att ha två barn som är i olika trotsperioder. Jag känner väl att det är lättare att tas med Noels typ av trots, jag tycker inte det var så längesen som Pella var i den perioden, så man vet vad den har att bjuda på. Pellas trots är mycket mer utpräglad, den är verbal, våldsam och högljudd på ett sätt som jag inte sett hos henne innan. Ett simpelt nej som sägs till henne kan svaras med total ignorans (i bästa fall) eller skrik, bråk och slag/sparkar och såpass bra verbala förolämpningar som en treåring kan komma upp med (och de snappar upp bra -eller hittar på).
Tro inte att jag är less på småbarslivet, jag känner bara att vissa dagar är bra och andra är sämre. De bra flyter på i alltet och man lägger inte så mycket vikt vid dem eftersom man alltid är igång. Det är när barnen lagt sig som man känner den största skillnaden mellan en dålig dag och en bra. Då blir det plötsligt så stilla och tyst och barnen ligger som varma och tunga teddybjörnar i sina sängar och andas lugnt och man känner att man aldrig sett något så fridfullt i hela sitt liv.
Det är då frågorna börjar virvla runt i mitt huvud. Gjorde jag rätt i den och den situationen? Kunde jag gjort annorlunda, och hur hade reaktiuonen blivit i sådana fall? Varför tappade jag tålamodet och humöret? Varför blir jag stressad när vi egentligen inte hade något att stressa till? Varför låter jag impulserna göra mig till en sämre mamma än vad jag kan vara?
Jag är en temperamentsfull människa och är inte alltid särskilt bra på att hålla tillbaks vreden när jag blir provocerad. Jag tappar ofta humöret och ångrar mig bittert efteråt. Jag kan vara otroligt dålig på att vara konsekvent, mest för att jag när jag har många bollar i luften har dåligt koll på vad jag säger och vad jag sagt. Jag blir lätt stressad och avskyr att ha bråttom till saker,och med barn blir det ofta att saker tar tre gånger så lång tid och att det oftast blir att man får bråttom. Inte heller minst för att barnen ofta krånglar med exempelvis vad för ytterkläder som skall på och hur de sitter...
Kort sagt, igår var inte en av de bättre dagarna vi haft, mycket skrik bråk och mamma fick ta emot ett par smockor och tappade själv humöret. Så efter barnen somnat var det fritt fram för ångesten och det dåliga samvetet att härja...
Men så plötsligt är det som om någon tycker att jag ska få lite lättnad. Pella vaknar och är ledsen, ropar på mig. När jag kommer kryper hon upp i min famn och låter sig tröstas och vaggas. Sedan får hon följa med och sova bredvid mig där hon rullar ihop sig som en liten katt, varm och go. Allt oro, ångest och dåligt samvete sprids med vinden (inatt rullade ju stormen Sven) och jag kryper ihop och somnar bredvid mig goa tjej. Lillkillen vid fotändan gör sig hörd lite, bara en aning avundsjuk för att syrran får sova hos mamma. Han roar oss med en kort show med sitt gosedjur, redan halvsovandes igen. Vi sover lugnt hela natten och jag laddas med kraft att orka med trotsiga barn ännu en dag. Vi myser, badar, klipper hår på barnen för att bli julfina och bakar hela dagen lång. Nu är jag helt slut. Men lycklig.
Älsklingarna med fredagsmyset som fanns i dagens kalenderpaket!
Mer stanna upp åt folket!
För några år sen såg jag en film med en framtidsvision om att varje människa vid sin födsel, förutom att få navelsträngen klippt får ett litet kamerachip inplanterat i ögat. Sedan kommer människans liv att oklippt och ocensurerat att filmas var dag fram till hennes död.
Huvudpersonen i filmen arbetar med att klippa ner de livslånga filmerna till ett värdigt segment som kan visas på begravningen, för den framlidnes släktingar. Vi snackar givetvis en vacker vinkel på personens liv, allt stötande klipps bort. Och oj, vad filmens huvudpersonen fick se mycket skit som sker bakom stängda dörrar...
Ibland tänker jag att jag skulle behöva en sådan kamera, fast istället för att någon ska redigera den för mig efter min död skulle jag vilja se igenom hur min dag varit innan jag går och lägger mig,
För ibland behöver man betrakta sig utifrån för att hitta den rätta vägen till den bästa lösningen. En utomstående kan se det som hela tiden funnits mitt framför näsan, men inte ser för man traskar på i invanda spår, För att lättare lyckas med att undvika en negativ situation nästa gången en likvärdig uppstår.
Och ibland skulle det vara skönt att utifrån få se vad man verkligen har. För ack, det är så lätt att ta allt för givet. Och ibland är man inte tacksam alls. Om jag fick välja, skulle jag vilja vara tacksam hela tiden. Även när jag är missnöjd och arg. Särskilt när jag är ledsen och arg. Den mentala motsvarigheten till en chocktwist i en film.Allt stannar -och går en helt annan väg.
Och tills kamerachip i ögonen uppfinns och blir en del.av våra liv, får jag försöka göra en mental liknelse som kompensation. För att kunna stanna upp. Som är så viktigt.
MER STANNA UPP ÅT FOLKET!
Missunnsamhet -nästa stora folksjukdom?
Vad är det som gör det så svårt för oss att beakta varandras välgång och framsteg. Vad är det hos oss som gör att vi ser det negativa när det lika gärna, och egentligen mer logiskt, skulle kunna vara positivt? Det är så ofta jag registrerar de där sneda, sura sidoblickarna där man så tydligt väljer att tiga -när det egentligen fanns en självklar anledning att tala.
Det skulle t.ex. kunna vara en ny frisyr, uppenbart klädsam, trendig och snygg, men istället för att ge komplimanger knips det käft av ren missunnsamhet. Varför?
Varför tror vi att det gagnar oss att inte uppmärksamma andra personer? Varför gräver vi ner oss i vår egen svartsjuka och bitterhet istället? När slutade vi tro att de fanns en väg ur vårt eget privata lilla helvete?
Varför tror vi att den lättaste vägen ut ur sitt eget lidande är att dra ner och sätta sig på andra? Att fortsätta skandera jante-lagen; Vem tror du att du är..?
Vet ni, jag tycker att det är patetiskt! Hela min uppväxt längtade jag efter vuxenvärlden, bara för att upptäcka att vuxenvärlden är lika -om än mer- nerlusad med vilsna och förvirrade personer som inte är förmögna att ansvara för sitt eget liv och sin egen lycka. Människor som är oförmögna att vara goda mot varandra. För att det påminner dem om det som plågar dem allra mest.
VAKNA NU -OCH VÄX UPP!
Om du är olycklig ska du veta att det är vi alla i olika skala. Tro inte att alla runt omkring dig är perfekta bara för att de ger sken av att vara det. Vi alla har bagage, ytterst få går genom livet utan att ha mött smärta. Du ska också veta att du är i allra högsta grav förmögen att påverka ditt eget liv. Styrkan till det har du inom dig, men den genererar kanske självförtroende långsammare än vad t.ex. komplimanger och bekräftelse från andra människor ger. Men den är tusen gånger mer solid för dig, än om du förlitar dig på att bygga ett självförtroende på andras komplimanger och bekräftelser. Ge det tid.
Vad vinner du på att inte le tillbaka mot mig? Den du sårar mest är dig själv, när du vänder ryggen mot en så enkel väg till att må bättre. Att vara god mot andra är basalt.
Det enklaste skulle kanske vara att säga "Det spelar ingen roll om du är taskig mot mig, jag bryr mig inte!"
Men det är klart jag bryr mig. Det är nog när vi slutar bryr oss som det verkligen rasar utför. Empati är också en genuin källa till vämående, att bry sig. Om varandra.
Jag bryr mig om er, ni sorgliga människor i min omgivning som är så missunnsamma gentemot era medmänniskor, för att jag förstår att ni inte mår bra.
Jag tror mig inte vara bättre än er, att jag är perfekt, för det är jag verkligen inte. Det enda är att jag kommit till insikt om vad som verkligen betyder något.
Så möjligheten finns att jag har lite försprång...
För mig är inte det vackraste en människa som har allt. För mig är det vackraste en människa som vågar visa att hon är mänsklig, sårbar.
En bild säger mer än tusen ord!
Det blir svårt att välja en bild till årets julkort...
Min vackra flicka som både tomtenissa och nallebjörn!
Noel med den senaste minen han kör med -den plutande underläppen!
Ännu en Noel-min; russinbulle-minen!På morgonkvisten...
Mycket VAB...
...har varit borta från jobbet i snart 1 vecka och börjar få lätt lappsjuka. Missförstå mig rätt, barnen är mitt allt, men den trevliga mixen mellan att få vara sin egen i några timmar på jobbet och sen komma hem och vara med familjen får nog fram det bästa i de flesta, inklusive mig. Drömscenariot hade varit att ha ekonomin att kunna jobba halvtid, och tillbringa resten av tiden hemma med barnen. Man vet ju aldrig vad framtiden bär i sitt...
Skönt var det att kunna få komma iväg på julbord med 170 av mina närmaste arbetskamrater i lördags. Julbordet var på Palace, som jag skämtsamt kallat Jurassic Park sen jag började gå ut som 16-åring... Gigantiskt mumsigt julbord och jag kände mig fyrkantig efteråt! En väldigt lyckad kväll var det. Lekte med hårkritorna innan jag gick och blev väldigt nöjd med resultatet!
Jag ska inte sticka under stol med att för mig har det varit en jävla skit-höst med prövningar som visat att jag på många fronter inte är en stark människa. Det är fortfarande inte helt bra, men jag är förbannat envist inriktad på att ta mig igenom allt och komma ur allt jävla krångel och huvudtugg som en ny förbättrad människa, med gamla välkända positiva sidor kvar och en hel del nya.
Planerar för fullt inför jul, har satt kryddbas till glögg som ska dra fram till dopparedagen och på kylskåpet står en finfördelad ToDo-lista med saker som ska göras fram till jul. Massa mys...ser fram emot det!
Planerar att planera inför julen...
...men jag har fullt upp hela tiden så än så länge har jag inte gjort något annat än att försöka planera in att jag ska planera vad jag vill göra och när jag ska göra det, vecka för vecka fram till jul. Får se vad som blir gjort, det blir ju jul ändå, även om man inte hunnit göra allt.
Tänkte uppdatera lite om vad som hänt de senaste dagarna när jag inte har skrivit.
I fredags var hela familjen på Åby Upplevelsebad! Eftersom barnen redan var feberfria på onsdagen och lätt rastlösa på torsdagen, bestämde jag och David att vi åker och badar på fredagen. Sagt och gjort åkte vi iväg med två förväntansfulla ungar, Pella var väldigt spänd på att få bada och åka rutschkana, Noel var så liten senast vi var där så det minns han nog inte...
Vi tog iallafall med oss varsitt barn och bytte om, och sen sågs vi vid upplevelsebadet där vi badade i den varma bassängen, plaskade i småbarnsbadet, testade att bada bubbdelpool, samt åkte rutschkana. Jag och David turades om att varsin gång åka rutschkanan som avslutas med en sk. whirlpool. Rätt kul, men jag blev av med min hårsnodd i tumultet! Barnen badade för fulla muggar tills vi alla fyra var helt slut och åkte hem igen. Resten av fredagen förflöt lugn med pizza och fredagsmys...
Helgen ägnades åt jobb, var 6:e vecka jobbar jag öppning på helgtid och det är jobbigt när det väl är. Släpa sig upp så tidigt på en helg när alla andra får sova, samt lämna resten av familjen hemma känns aldrig kul. Dock är jag väldigt fokuserad på att bara ta mig igenom helgen och när den är gjord vet man att det är ungefäör 3 veckor till nästa jobbhelg och 6 veckor till nästa jobbhelg som jag öppnar...
Eftersom jag jobbat och bara hunnit slinka ut och leka med barnen lite på gården innan det skymde under helögen, ägnades måndagen åt att hitta på roligheter med dem!
Först blev det rytmik som uppskattades framförallt av Noel som är väldigt "med" i sångerna med rörelser och allt. Pella är inne i en ganska blyg och förlägen period så hon sitter mest och ser lite avvaktande ut, men hon brukara alltid tina upp förr eller senare.
Efter rytmiken åkte jag och barnen ut till syster Erika i Lindome där vi hängde resten av dagen. Vi har bägge två varsin flicka och pojke, hennes flicka Nora är 4, och Adam är 2. Väldigt kul att de gär neråt med ettårs-intervaller; Nora 4, Pella 3, Adam 2 och Noel 1. Barnen höll låda för fulla muggar och hade väldigt kul, vi passade också på att baka lite pepparkakor. Pella hade inte ro att sitta stilla, men Nora satt en lång stund, även om det mest var för att degen var så smaskig...
David kom också förbi en sväng så vi alla käkade tacos till middag och vi hade väldigt trevligt!
David studsar med killarna på pilatesbollen och tjejerna hjälper till att få in studsningarna ordentligt!
Efter en ledig måndag kastades jag idag, Tisdag, ut i arbetsveckan igen. Jobbar varje dag t.om. fredag och sen är jag ledig i helgen. På lördag är det dessutom jul-personalfest och det ser jag fram emot! Lite kul att den ska vara på palace som jag i alla år referart till som "Jurassic Park" (pga alla gamla skräcködlor som hänger där) men det kunde man ju skämta om för 10 år sen, snart väger väl dinosaurieskinnet ut på mig med, haha!
Nu är det dags att lägga sig, är ändå nöjd med min kväll, hann plantera 4 amaryllislökar, plocka undan barnkläderna som låg i högar och antingen skulle in i barnens garderob eller ut till klädkammaren, och fixa massa blöjkoder/lambirewards som jag bara inte orkat göra innan... Borde ha en stooor tavla för ToDo listor här hemma...är så skönt när man är glömsk för att man har för mycket i skallen och sååå skööönt när man kan bocka av nåt på listan!
God natt! Lev vidare och väl!
Bak och spöregn!
Pella somnade innan godnattsagan var slut, hon var grymt trött så det var inte konstigt. Men skönt var det! Pustar som vanligt ut i soffan, alltid skönt att skriva om dagen som varit. Satt och läste gamla blogginlägg igår, riktigt kul och mysigt att läsa om första tiden som tvåbarnsmamma. Eftersom jag den senate tiden insett att jag varit ganska negativ (kanske inte så konstigt eftersom den senaste månaden varit händelserik på det negativa sättet) och tänkt lite mer på hur jag beter mig, var det upplyftande att läsa att jag inte alltid är sån. Lätt att glömma när man är i en formsvacka. Men ljuset i tunneln syns alltmer och jag känner mig inte lika nedstämd av vad som hänt längre.
Idag startade vi dagen med två barn som busade runt i sängen, det brukar starta så numer. När Noel vaknar vill han komma upp och ligga hos mig, får han inte det börjar han tjuta: "Neeeeeeeeej mammaaaaaa!" högt. Har inte Pella redan vaknat i sin säng poch kommit in till mig brukar det ske efter de illvrålen. Sen brukar de busa och kivas om vartannat medans jag försöker dra ut på att gå upp lite till. Vanligtvis är det jag som går upp, eftersom David har så svårt att somna och jag i regel är morgonpiggare.
Idag gick jag upp och efter v'älling och kaffe (som alltid är det första som görs tillsammans med barnprogram och mys i soffan) satte jag igång att baka, eftersom jag blev för trött igår. Vitt saftigt brytbröd i långpanna med sirap och honung i blev det jag började med, sedan blev det också tre stycken kanelflätor och en sats med chocolate chip cookies á la Subway. Allt blev väldigt gott och lyckat. Kunde väcka David med nybakt, som en riktig hemmafru! :)
Långpannebrödet på jäsning...
...och färdigt! Gjorde några rutor med ost på också.
Hade köpt Edamer för ändamålet, tack vare sirap och honung blev brödet grymt gott och saftigt!
Kanelflätor i ugnen...
...och färdiga! Var lite oerfaren på hur jag skulle sno dem upptill, den mittersta blev mest lyckad, som ni ser! :)
Vad skulle jag göra utan min matberedare? Här görs smet till cookies...
...som blev såhär fina. Riktigt matporrig bild! :)
Pella hjälpte till en bra stund, men sen var det svårt att låta bl framförallt fyllningen till kanellängderna...
Noel mutades med ett digestive, sen var han helt nöjd med att sitta i sin stol och ha koll på vad som försigick i köket.
Sedan blev det lunch och vila för Noel. Efteråt hade jag tänkt att vi skulle gå ut och få lite luft och jag och barnen gick upp till Redbergsparken för att kolla lite. Dock såg jag när vi kom till delen av parken där man ser ut över stan, att det var ett rejält regnväder på väg. Skyn hade regnridåer bortåt väst och med den starkt lysande solnedgången såg det ut som det brann bort över västra Göteborg. Väldigt häftigt, men vi hann inte ut ur parken innan det iskalla regnet började falla. Noel blev jätteledsen, för han tyckte det var obehagligt att få kallt regn i ansiktet, men strax därpå var vi inne igen och kunde värma oss och mysa.
Små vattenpölar är också roliga, två sekunder efter tagen bild satte han sig dock på rumpen i pölen och tog emot med händerna, blev kall smutsig och sur.
Tunga regnridåer och brinnande himmel!
Brinner det? Nej, bara solen som går ner (alltför tidigt).
Efter vår blöta lilla promenix flöt kvällen på som vanligt, middag bus bus och åter bus. Ibland tryter tålamodet men jag får piminna mig om att man kan inte begära alltför mycket tolerans av två små barn, men man kan vara tydlig och konsekvent. Sen är man ju mänsklig, jag ryter också till ibland, det är ju kämpigt vissa stunder. Så är det ju. Men jag får säga att jag ändå har två riktigt härliga och goa små ungar som för det mesta beter sig fint både mot varandra och mot andra.
En trio kort på Noel:
1, Noel vill upp i stolet och äta!
2, Noel har tagit på sig Pellas trosor som huvudbonad...
3, ...kanske är dags att köpa kallingar till killen nu när han börjar bli intresserad av underkläder. :)
Nu ska jag slökolla lite på TLC, min favoritkanal som är full av amerkanska realityserier... Lev väl!
Pust och stånk!
Kollapsade nyss i soffan, skittrött! Det tar på krafterna med en heldag hemma med barn som är på sin sista sjukdag (den feberfria) och börjar blir för rastlösa för att 'göra lugna saker'. Vi inledde iallafall dagen med att plocka fram all leklera med tillbehör, och där satt vi och pysslade länge och väl... Idag fick även Noel pyssla med lera och det gjordes med andakt!
Först ritade Noel lite, men snart blev lekleran mer attraktiv...
Hög koncentration!
Barnen med varsin "press".
Det krävs råstyrka för att få ut leklera som fastnat i pyttelilla burken!
Noel, med sin 'trumpna' min som han börjat trimma in det senaste.
"Titta, mamma!"
De två konstverken som Pella bestämde att mamma ville göra; Tomtenissen Julius och en ängel. Uppe i vänstra hörnet ser man också Pellas regnbågsfilt, fint värre!
Som sagt var de rätt rastlösa inne, och efter att jag konstaterat att de var feberfria pälsade jag på dem overaller (under 10 grader och mulet/regnigt) och satte dem i vagnen och tog en promenad för att handla lite. Det var skönt med lite folk i affären och jag kunde låta Pella svassa runt med en barnkundvagn utan att det blev totalt kaos. Hon skötte sig ovanligt bra, inga smitningar eller värre bus än jag kunde klara av. När vi nästan var klara kom David och mötte oss och vi promenerade hem igen.
Skööönt med en promenad och frisk luft, tyckte vi alla!
Noel sov en kortis i vagnen men vaknade nästan direkt efter att jag lagt ner honom i sängen, men han var superglad så jag lät honom ändå komma upp.
Barnen hade fått varsin ballong i affären, men de pangades alltför fort. Jag vet inte vad det är med mig, men jag AVSKYR verkligen när ballonger smäller! Nästan fobi-aktigt, jag har verkligen svårt för att slappna av när ett barn har en ballong som det slänger och dänger med. Lite ledsna miner när Pellas ballong smällde blev det, men de kom över sorgen rätt fort ändå.
Sen var det bus för fulla muggar i mamma och pappas sängar -något som Noel uppskattar så mycket mer nu när han kan klättra upp där själv...
Hopp och studs!
Noel klarar inte mer än ett 'halv-hopp', men han är MYCKET glad ändå.
Sängbrottning!
En min av total busglädje, om än i dålig fokus!
Sedan passade de på att busa när mamma och pappa tittade på det missade avsnittet av Solsidan (David hade inte alls missat det och kollat repris i smyg luskade jag snabbt ut) och lekte tåg med Pellas strumpbyxor...
Hur kommer de på nåt sånt här? Ofattbart kul!
Innan David gick till jobbet fick han läsa roliga ramsor till Pella, som blev smått förorättad när pappa hittade på nya melodier till sångerna och ramsorna (eftersom han inte är så bra på barnsånger).
Sedan åts det god middag, kyckling och ungsstekt potatis -mums tyckte vi alla! Sedan lyckades vi faktiskt städa och dammsuga innan vi myste ner oss i soffan och tittade på Greveholm, Pella gillar båda julkalendrarna men det är lite skräckblandat förtjusning ibland. Ser fram emot årets julkalender, ska bli kul att se den tillsammans med barnen!
Läggningen gick någolunda smärtfri förutom att Pella som var trött och busig skulle springa upp och ramlade ur sängen och slog i hakan och armbågen i golvet. Stackarn...men nu sover hon sött iallafall! Tur att hon inte har loftsäng/våningssäng...
Köpte jäst och mköl i affären förut, hade tänkt baka nu men jag är för trött och kommer nog göra tidig kväll. Lika bra att ställa om sig inför helgen, då jag börjar 6 både lördag och söndag. Inte så kul men det är skönt när jobbhelgen är gjord! Bara två stycken kvar innan jul... Har ju tagit ut de sista föräldradagarna så jag är ledig 19/12-1/1! Ska bli så skönt och så mysigt!!!
En liten paus...
...på tidiga eftermiddagen. Noel sover middag, Pella tittar på Barnkanalen och David sover igen nattens och morgonens förlorade timmar. Jag fick sovmorgon och passar på att blogga lite innan det är dags att göra sig iordning för jobbet. VAB igår och VAB imorgon...dessa baciller!
Det är så roligt att lyssna på Pella finurliga grubblerier. Idag vid lunchbordet sa hon:
-Mamma, du är tjock och fet! (samtidigt som hon grep om gäddhänget på armen för att liksom understryka sanningshalten i uttalandet)
-Du är en fåtölj och ett element!
När jag frågade varför jag var dessa sakerna, sa hon att en fåtölj och ett element är stora och tjocka saker. Haha! Jag sa att jag nog inte är så värst tjock och fet och vi pratade om två tillfällen när jag verkligen varit tjock och fet, då jag hade henne och senare Noel i magen. Då sa hon:
-Sen hade du farmor i magen!
Jaa, man skrattar alltid med lilla Pella, hon är en riktig busunge! Och hjälpsam. Idag hjälpte hon mig att ta på lillebrors blöja och byxor. Noel var faktiskt ovanligt stillsam (han hatar blöjbyten) och hjälpte till att sträcka på benen för att underlätta. Det blev många skratt och Pella har det härligaste pärlande skrattet som smittas något otroligt! Hon skrattade samma busiga skratt när hon skulle byta om på förmiddagen och fastnade med tröjan över huvudet och såg ut som nånsorts utomjording.
När mamma tokade sig med majs som hillbilly-tänder kunde ju inte Pella vara sämre...
Howdy!
Noel den stackaren kräktes ju igår och var vaken mycket inatt. Dock kräktes han inte, men 39-graders feber hade han och ville bara sova bredvid mamma. Tidigt på morgonen vaknade en ledsen Pella (som också sovit oroligt och pratat mycket i sömnen) och ville komma in till oss också. Så ett par timmar på morgonen låg jag som en packad sardin mellan barnen (som dessutom var varma och sparkade av täcket hela tiden) och försökte sova.
Skönt nog gick David upp, trots dålig sömn han också. Fick ta igen några timmar på morgonen!
Tillbaka till Noel, kom idag på att han ramlade ner och slog huvudet i fåtöljarmstödet igår. Anledningen till att jag började tänka på det var att Noel än en gång ramlade och slog huvudet. Denna gången var den från soffarmstöden och pang i golvet. Usch, det är så läskigt när de små faller sådär, de klättrar ju på allt! Noel har väldigt bra balans egentligen, men nu när han är sjuk är väl allt lite sämre. Iallafall, jag hoppas att det inte var relaterat till smällen på huvudet, att han kräktes igår. Vi får väl ha koll på honom ikväll/natt så ser vi om det är något som bör kollas upp. Han har ju uppträtt som vanligt, fast lite febrig och ätit bra till lunch och så... Han är en tuffing! Och ett matvrak...
Mums för köttbullar!
En liten bisse på uppgång!
Har det senaste haft lite ångest för att jag slösar bort så mycket av mitt och familjens liv på att vara arg, sur, missnöjd och grinig. Nu får det räcka! Man missar så mycket, och jag har missat tillräckligt!
Nu har även stackars Noel...
...fått feber, och än värre -spyr! Tre gånger har han spytt sedan middagen, och han blir lika gränslöst uppgivet ledsen varje gång. Han som älskar mat pinas väl extra mycket när han måste skiljas från den på det sättet, tänker mitt smaklösa jag som gör entré alltför ofta. Varma som små kaminer är de bägge två och sover för tillfället mycket gott i sina sängar. Passar på att njuta av lugnet medans det varar, man vet aldrig hur natten blir...
En väldigt trött, blek och febrig Noel, strax efter ett spy-klädbyte med tvångs-duschning. :(
Om man kunde, hade man hellre tagit allt, allt, allt, allt på sig för att de skulle slippa detta...
En helg full av möten!
Tänka sig...
...nu har det gått över ett år sedan, närmare 441 dagar sedan som jag senast skrev på bloggen. Enkelt förklarat tar två barn väldigt mycket tid och när det väl gått rätt många dagar sedan jag uppdaterade blev det på något sätt svårare att "ta sig samman" och sätta sig och skriva. Nu tog jag mig samman.
Noel är nu 1½ och en riktig go' busunge! En linluggad liten "körv" med glimten i ögat och kärlek för dans och musik. Han började på förskola i augusti och trivs mycket bra! Det är verkligen kul att han och Pella går på samma avdelning.
Man kan säga att Noel verkligen väntade in sin balans innan han började gå, han började ungefär i samma veva som han började på förskolan. Sen gick det bara undan, han ramlade nästan aldrig och han fick fort fart på benen! Nu springer han runt på små tjocka ben och klättrar på allt! Totalt livsfarlig och helt underbar. Matglad är han och personalen på förskolan skrattar och berättar när han ätit två eller tre portioner lunch med sprudlande aptit.
Pella är en riktig liten fröken nu, snart 3½ år gammal. Bestämd som det värsta och brås en hel del på mamma verkar det som... Hon är så rolig och vi skrattar mycket med henne när hon klurar och filurar på saker. Hon älskar att rita och pyssla och det är hög tid att åka till Panduro och köpa pysselgrejer såsom trubbig sax m.m. Pysselgenen slår ut hårt på mig med och jag pysslar en hel del jag också...
Något som jag tänkt på väldigt mycket det senaste, och som nästan har blivit ett konstant nojjande är att jag tror att folk har en totalt skev bild av mig, vem jag är och hur jag är. Och varför jag är som jag är. Och det är inte konstigt att folk missförstår och tror något helt annat, men sanningen kan kännas så otroligt invecklad och flerskiktig att det är svårt att se det klart själv. Men det är ett återkommande tankeämne just nu, varför har det blivit så? Varför ska saker vara så invecklade? Kommer det någonsin att kännas annorlunda? Kommer det någonsin att bli annorlunda?
Jag tror att jag behöver några timmars sömn. Trött Karolina är sällan kompatibel med klara tankar.
Är så stolt!
Morgonen startade hyfsat tidigat idag och båda barnen passade på att göra no2 i blöjan samtidigt så det blev en stund vid skötbordet för oss tre. Efter de var rena igen har barnen fått vara nakenfisar för att få vädra sig lite. Pella sa då till att hon behövde kissa pottan så vi gick till toan och hon kissade duktigt och var mycket stolt. Jag också! Det var första gången hon sagt till så bra och hållt sig till hon hamnat på pottan, och vi har ändå inte tränat så mycket det senaste eftersom det är fullt upp ändå med bägge barnen och hushållet. Duktig flicka!
