mammakarro

 

Tro inte att jag är less på småbarslivet, jag känner bara att vissa dagar är bra och andra är sämre. De bra flyter på i alltet och man lägger inte så mycket vikt vid dem eftersom man alltid är igång. Det är när barnen lagt sig som man känner den största skillnaden mellan en dålig dag och en bra. Då blir det plötsligt så stilla och tyst och barnen ligger som varma och tunga teddybjörnar i sina sängar och andas lugnt och man känner att man aldrig sett något så fridfullt i hela sitt liv.

Det är då frågorna börjar virvla runt i mitt huvud. Gjorde jag rätt i den och den situationen? Kunde jag gjort annorlunda, och hur hade reaktiuonen blivit i sådana fall? Varför tappade jag tålamodet och humöret? Varför blir jag stressad när vi egentligen inte hade något att stressa till? Varför låter jag impulserna göra mig till en sämre mamma än vad jag kan vara?

 

Jag är en temperamentsfull människa och är inte alltid särskilt bra på att hålla tillbaks vreden när jag blir provocerad. Jag tappar ofta humöret och ångrar mig bittert efteråt. Jag kan vara otroligt dålig på att vara konsekvent, mest för att jag när jag har många bollar i luften har dåligt koll på vad jag säger och vad jag sagt. Jag blir lätt stressad och avskyr att ha bråttom till saker,och med barn blir det ofta att saker tar tre gånger så lång tid och att det oftast blir att man får bråttom. Inte heller minst för att barnen ofta krånglar med exempelvis vad för ytterkläder som skall på och hur de sitter...

Kort sagt, igår var inte en av de bättre dagarna vi haft, mycket skrik bråk och mamma fick ta emot ett par smockor och tappade själv humöret. Så efter barnen somnat var det fritt fram för ångesten och det dåliga samvetet att härja...

 

Men så plötsligt är det som om någon tycker att jag ska få lite lättnad. Pella vaknar och är ledsen, ropar på mig. När jag kommer kryper hon upp i min famn och låter sig tröstas och vaggas. Sedan får hon följa med och sova bredvid mig där hon rullar ihop sig som en liten katt, varm och go. Allt oro, ångest och dåligt samvete sprids med vinden (inatt rullade ju stormen Sven) och jag kryper ihop och somnar bredvid mig goa tjej. Lillkillen vid fotändan gör sig hörd lite, bara en aning avundsjuk för att syrran får sova hos mamma. Han roar oss med en kort show med sitt gosedjur, redan halvsovandes igen. Vi sover lugnt hela natten och jag laddas med kraft att orka med trotsiga barn ännu en dag. Vi myser, badar, klipper hår på barnen för att bli julfina och bakar hela dagen lång. Nu är jag helt slut. Men lycklig.

 

För några år sen såg jag en film med en framtidsvision om att varje människa vid sin födsel, förutom att få navelsträngen klippt får ett litet kamerachip inplanterat i ögat. Sedan kommer människans liv att oklippt och ocensurerat att filmas var dag fram till hennes död.

Huvudpersonen i filmen arbetar med att klippa ner de livslånga filmerna till ett värdigt segment som kan visas på begravningen, för den framlidnes släktingar. Vi snackar givetvis en vacker vinkel på personens liv, allt stötande klipps bort. Och oj, vad filmens huvudpersonen fick se mycket skit som sker bakom stängda dörrar...

 

Ibland tänker jag att jag skulle behöva en sådan kamera, fast istället för att någon ska redigera den för mig efter min död skulle jag vilja se igenom hur min dag varit innan jag går och lägger mig,

 

För ibland behöver man betrakta sig utifrån för att hitta den rätta vägen till den bästa lösningen. En utomstående kan se det som hela tiden funnits mitt framför näsan, men inte ser för man traskar på i invanda spår, För att lättare lyckas med att undvika en negativ situation nästa gången en likvärdig uppstår.

Och ibland skulle det vara skönt att utifrån få se vad man verkligen har. För ack, det är så lätt att ta allt för givet. Och ibland är man inte tacksam alls. Om jag fick välja, skulle jag vilja vara tacksam hela tiden. Även när jag är missnöjd och arg. Särskilt när jag är ledsen och arg. Den mentala motsvarigheten till en chocktwist i en film.Allt stannar -och går en helt annan väg.

Och tills kamerachip i ögonen uppfinns och blir en del.av våra liv, får jag försöka göra en mental liknelse som kompensation. För att kunna stanna upp. Som är så viktigt.

 

 

Vad är det som gör det så svårt för oss att beakta varandras välgång och framsteg. Vad är det hos oss som gör att vi ser det negativa när det lika gärna, och egentligen mer logiskt, skulle kunna vara positivt? Det är så ofta jag registrerar de där sneda, sura sidoblickarna där man så tydligt väljer att tiga -när det egentligen fanns en självklar anledning att tala.

Det skulle t.ex. kunna vara en ny frisyr, uppenbart klädsam, trendig och snygg, men istället för att ge komplimanger knips det käft av ren missunnsamhet. Varför?

 

Varför tror vi att det gagnar oss att inte uppmärksamma andra personer? Varför gräver vi ner oss i vår egen svartsjuka och bitterhet istället? När slutade vi tro att de fanns en väg ur vårt eget privata lilla helvete?

Varför tror vi att den lättaste vägen ut ur sitt eget lidande är att dra ner och sätta sig på andra? Att fortsätta skandera jante-lagen; Vem tror du att du är..?

 

Vet ni, jag tycker att det är patetiskt! Hela min uppväxt längtade jag efter vuxenvärlden, bara för att upptäcka att vuxenvärlden är lika -om än mer- nerlusad med vilsna och förvirrade personer som inte är förmögna att ansvara för sitt eget liv och sin egen lycka. Människor som är oförmögna att vara goda mot varandra. För att det påminner dem om det som plågar dem allra mest.

 

 

Om du är olycklig ska du veta att det är vi alla i olika skala. Tro inte att alla runt omkring dig är perfekta bara för att de ger sken av att vara det. Vi alla har bagage, ytterst få går genom livet utan att ha mött smärta. Du ska också veta att du är i allra högsta grav förmögen att påverka ditt eget liv. Styrkan till det har du inom dig, men den genererar kanske självförtroende långsammare än vad t.ex. komplimanger och bekräftelse från andra människor ger. Men den är tusen gånger mer solid för dig, än om du förlitar dig på att bygga ett självförtroende på andras komplimanger och bekräftelser. Ge det tid.

 

Vad vinner du på att inte le tillbaka mot mig? Den du sårar mest är dig själv, när du vänder ryggen mot en så enkel väg till att må bättre. Att vara god mot andra är basalt.

 

Det enklaste skulle kanske vara att säga "Det spelar ingen roll om du är taskig mot mig, jag bryr mig inte!"

Men det är klart jag bryr mig. Det är nog när vi slutar bryr oss som det verkligen rasar utför. Empati är också en genuin källa till vämående, att bry sig. Om varandra.

 

Jag tror mig inte vara bättre än er, att jag är perfekt, för det är jag verkligen inte. Det enda är att jag kommit till insikt om vad som verkligen betyder något.