Noel!
VÄLKOMMEN NOEL!!!
Född 25/4 -12 kl 21:56. 3480g & 50cm.
Alldeles ny och helt ljuvlig!
Jaa, ni som läste inlägget innan detta vet att jag beklagade mig mycket över mina mindre graviditetskrämpor och längtade till att det skulle vara över...föga anade jag att jag 24h senare skulle hålla min alldeles nya och gosnosiga son i famnen för första gången. Kanske var det ananasen, kanske kalkylerade barnmorskan fel, eller så var Noel bara omättbart nyfiken på livet utanför magen...vem vet? Nu är han iallafall är hos oss, i våra liv, vår nya familjemedlem och Pellas lillebror. Alldeles mjuk och pytteliten, väldoftande och knorrande. Väcker oförklarliga känslor i mitt hjärta och man blir varse den ljuvliga insikten om att ens hjärta är så stort när det kommer till att älska sina barn! Åh vad jag älskar mina underbara ungar! Skulle vilja ha hur många som helst för jag kommer aldrig någonsin tröttna på den fantastiska känslan att ha ett liv växande i min kropp och länge gå och vänta och drömma om vad det kan vara för en person därinne...och sedan när barnet föds och man börjar på en helt ny sida, där man från första första drabbas av total hänförelse och kärlek och börjar lära känna människan som vilat inom en i nio månader, lugnad av ens hjärtslag och ens andetag.
På tredje dagen efter förlossningen är det vanligt att drabbas av den sk. babybluesen, men det enda jag känner är fånig sentimentalitet och kärleksjoller som skulle kunna fortsätta i hur många rader som helst. Minns att jag satt och läste exakt samma stycke ur Ann Söderlund och Hannah Widells gravidbok "På smällen -från A till Bebis!" som egentligen var en rätt fånig historia om att barnen kan se rätt annorlunda ut från hur man tänkt sig och hur det hänt någon släkting till Söderlund. Som sagt, ingen snyfthistoria alls utan snarare komisk, men jag drabbades av någon slags tårfylld lyckokänsla av att läsa historien om och om igen, så jag läte säkert den berättelsen 20 gången den dagen! Det är verkligen skumt hur man fungerar under hormonell avtändning/omstrukturering.
Sista "arrangerade" gravidbilden, dagen före dagen F(örlossning). V38+3
Nåväl, dagen började som den brukar och en glad och sprallig Pella lämnades på dagis och jag vaggade hem och muttrade någon liten besvärjelse/önskan om att bebisen snart skulle behaga att komma ut då jag praktiskt taget kunde känna huvudet superlångt nere i bäckenet vilket fick mig att gå på ett ytterst osmidigt och egendomligt sätt.
Hejdå, mamma! Kom hem med min lillebror nu!
Väl hemma satte jag mig för att surfa lite vid laptopen och äta frukost. Senare skulle jag sova ett par timmar, precis som vanligt. Inne på Facebook, som brukar vara det andra jag surfar in på (mailen är den första) skrev jag ner ännu en liten dikt/sång/besvärjelse:
(Melodi: Lasse liten) "Magen är så stor, så stor. Bäcken, bäcken krossas. Snart så kommer 'lillebror', mamma får 'förlossas'!"
Inte så värst långt därefter noterade jag att jag hade rätt rejäla "förvärkar" som kom tillbaka. Eftersom de tycktes hålla på återkommande en bra stund tog jag fram telefonen och klockade värkar medans jag närmast på autopilot satte igång att plocka iordning med BB-väskan och Pellas saker (om hon skulle behöva åka till farmor). Värkarna kom med 3-5 min mellanrum och varade allt mellan 30-50 sek. Jag insåg att detta var rätt regelbundet samt att de faktiskt kändes en del, så när jag ansåg att allt packande och plockande var färdigt (städade lite när jag ändå var igång) gick jag och satte mig på Davids sängkant och väckte honom. När jag fått honom att vakna (ibland är det svårare än man kan tro) sa jag: "Bli inte stressad nu, men det KAN vara på G!"
Han tyckte det var spännande och jag förklarade vad jag gjort (packat osv) och jag sa att jag skulle ta en dusch för att se om dessa värkar gick över (vilket förvärkar gör) eller om det, som jag trodde, var "the real thing". Jag sa till David att han kanske skulle kontakta sin mamma och hålla henne lite "stand by" ifall vi behövde åka in.
Tog en rejält lång dusch och tvättade mig med lyxiga duschkrämer och bodyscrubs så att jag kände mig riktigt fräsch. Smorde även efter duschen in mig med diverse finkrämer, bland annat Body Shops "chocomania" BodyButter som bara är sååå härlig!
Satte upp håret i truls (har alltid älskat uppstramade "balettfrisyrer") då alla som fött barn säkert håller med mig om att det är skönt att slippa ha hår i ansiktet den stunden. Så hur mycket jag än älskar min långa lugg, kammades den bak och hölls på plats av en gummisnodd. Sminkade mig lite också, inga konstigheter, men lite vattenfast mascara m.m. Ville känna mig fin en sån här dag!
David tog också en dusch och jag satte mig och chattade med syrran om att bebisen förmodligen var på väg och hon blev alldeles till sig. Jag passade också på att ringa förlossningen och vid det här laget började värkarna bli mer intensiva så jag fick börja djupandas och slappna av för att det inte skulle kännas obehagligt. På förlossningen skrev de in oss på specialförlossningen Östra (enda stället det fanns plats på just då) och vi var välkomna när vi kände att det var dags att åka in.
Tog på mig min TENS och slappnade av i soffan. Försökte ta det lugnt då jag fick fler och rejälare värkar när jag var uppe på fötter än när jag satt ner. Ringde Pellas dagis och förklarade läget och berättade att Pellas farmor skulle hämta henne idag. Skickade också iväg David för att handla McDonalds då jag älskat det under hela graviditeten och ansåg att vi behövde en rejäl kolhydratkick inför dagens påfrestningar.
Efter många om och men lämnade vi hemmet och begav oss till förlossningen strax före tre (15).
Harmonisk med vetekudde och TENS hemma i soffan med värkar.
Eftersom alla inte är intresserade av detaljerade förlossningshistorier skriver jag endast i korta drag och kommer längre fram hänvisa till min familjelivsblogg där även förlossningshistorian när Pella kom till världen finns med.
Första CTG:t
Väl där hade det väl inte hänt så mycket trots att jag hade rejält ont så vi skickades ut på promenad, vilket snabbt avbröts då jag kände mig för obekväm och hade för ont. Vi fick komma ner till normalförlossningen och jag undersöktes igen och sedan fick vi ett rum och den efterlängtade lustgasen. Vi hade väldigt kul, skämtade mellan värkarna och hade det allmänt trivsamt. Senare fick jag bada (helt underbart tillsammans med lustgas) och fram på kvällen satte det verkligt intensiva igång.
Inte fullt så glad över att bli tvingad på promenad!
Jag fick mig verkligen en läxa då jag var alldeles för övertygad om att jag skulle få en mycket lätt andragångsförlossning då förlossningen med Pella var över knappt 4 timmar efter att vi kom in till förlossningen. Denna förlossningen tog i det hela lika lång tid, men var bra mycket mer intensiv från ett tidigare stadie och det hade jag inte väntat mig. Mycket smärta och lite resultat, tyckte jag. Tyckte många gången under dagen att det gick löjligt långsamt och blev nästan rädd att jag inte skulle orka. Dock blev jag bra vän med lustgasen denna gången och hade inga problem att andas in och ut i masken. Det behövdes!
Var rejält arg på den stackars barnmorskan i slutet för att hon inte hjälpte mig med vattenavgången, men efter ilskna kämpningar från mig gick vattnet till slut spontant och strax därpå svischade Noel ut i livet! Upplevde det som en snabb slutprocess, men väldigt smärtsam och jag kände mig under slutskedet som väldigt vek med löjligt låg smärtröskel vilket jag säkert sa (hundratals gånger) till alla i rummet.
Dock hade smärtan sitt slut och lille Noel hölls upp så vi kunde få se att det var en gosse som barnmorskan som gjorde ultraljudet hade varit till 90% säker på. Vilken lycka! Det går verkligen inte att beskriva den känslan som slår en när man precis fått sitt efterlängtade barn som man väntat på i så många månader...inte med ord iallafall.
Lille underbart söte Noel!
Efter förlossningen var det enda som smärtade mig rejäla eftervärkar (omföderskor lider mer av dem) som gick att dämpa hyfsat med smärtstillande av olika sorter som personalen på BB gav mig.
Vi tillbringade 1½ dag på BB och åkte hem på fredag kväll, skööönt! Tiden på BB tillåter ju att man får vila sig innan det riktiga livet som förälder sätter igång, men jag saknade Pella så mycket och att dela rum med tre andra omföderskor vars bebisar skrek massor (och Noel var tyst för det mesta) var ju inte det roligaste. Läkarundersökningen visade att han var så fin och välmående så och vi fick grönt ljus för att åka hem. David fick invänta sin mamma som kunde passa Pella medans han hämtade oss.
Mötet mellan Pella och Noel var jag rejält nyfiken över, hur skulle hon reagera? Jag var inställd på att prioritera henne och visa hur mycket jag saknat henne och prata och leka med henne, men fick snabbt se mig själv bortprioriterad för så fort David bar in Noel i babyskyddet (bilbarnstolen) så var det det enda Pella såg. Hon var ett enda stort leende och sa "Bebis, bebis!" och satte ansiktet tätt intill Noel och sa "Heeej!" och såg riktigt förälskad ut. Man kunde inte önskat sig en bättre start.
Det är klart att hon testar gränserna på ett helt annat sätt nu, vad får man göra och inte? Mitt tålamod är inte alltid det bästa när jag får så lite sömn, så jag lär väl inbjuda till rätt mycket konflikter med hur jag svarar på trotsen. Men vi kommer ju hitta vår rytm såsmåningom. Jag försöker ju att stimulera henne med lek och sånt hon vill göra i första hand eftersom Noel mest äter och sover just nu. Och när Pella sover brukar jag passa på att gosa lite extra med honom, för man vill ju ge honom närheten som är så viktig och underbar för både mig och honom.
Mys med min lille russinbulle!
Nu håller mitt ena bröst på att explodera så det börjar bli dags att antingen pumpa lite överskott eller väcka Noel för lite matning så man slipper dra på sig någon stockning...har hört att det är riktigt jobbigt!
Vi lyckades komma iväg en liten sväng idag på min syrra Erikas födelsedagskalas, alla förvånades över att vi var där med tanke på hur nyss Noel fötts, men eftersom jag mådde så bra och vi orkade så tyckte vi att det skulle vara kul att komma iväg lite. Kul för Pella att få leka med kusinerna lite också.
Ska sätta barnvagnen i "tvåbarnsläge" också, är så nyfiken på hur det kommer att bli när man ska köra runt med bägge...är inte lika livrädd över att göra det som jag var när Pella föddes, man vågade knappt göra nåt och det tog månader innan jag vågade åka spårvagn. Nu är man lite mer van och det är skönt!
Tackar högre makter för den lilla nappen jag införskaffade, som gjorde att jag kunde njuta av min (av underbara David inköpta) pizza i lugn och ro, när lillen hade snuttbehov.
Supermini-MAM för bebisar mellan 0-2 månader, yttepyttig!
Lillenappis! Sååå söööt!
Kommentarer
Postat av: ingela
Åh Karolina vad fint du skriver. Det var också roligt att möta dig och konstatera att du var den frächaste nyblivna mamma jag sett! Och att få hålla Noel i sin famn obeskrivligt vilken underbar känsla..
Tänker på när jag skrev i "din" bok i julas att du är i din lyckligaste tid i livet ta vara på varje ögonblick. Kram från mamma
Trackback
