#metoo
Jag har sett så många #metoo hashtags det senaste dygnet, en kedjereaktion som framkallar lika mycket smärta som beundran. Smärtfyllt att se alla medsystrar som har drabbats på ett eller annat sätt, fått ett ofrivilliga ärr för resten av livet. Beundran över att så många insett att de inte har något att skämmas för, att stå upp för att de blivit utnyttjade eller trakasserade. Att de inte gjort något fel, att de enda som ska skämmas och märkas för livet är de som utsatt oss för detta.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
Vilket mod, mina systrar!
Jag säger oss. För jag har varit där jag också. Tyvärr mer än en gång. Från den gången jag blev inlåst i ett rum av en granne som jag som 9-åring såg upp till och tyckte om, till den gången en kille på spårvagnen såg sin chans att gå på en alldeles för berusad ensam tjej på väg hem. Killen som följde efter mig, en livrädd tolvåring, hela vägen från tåget till musikskolan och trakasserade mig verbalt. Personen som sett mig i en skolkatalog och telefontrakasserade mig under en sommar. Kompisen till en kompis som tyckte att det var fritt fram bara för att jag slocknat i en säng under en efterfest.
Oc h så alla dessa händelser som befinner i sig i gråzonen, pojkvänner och onenights som tjatat sig till att jag ska gå längre än jag egentligen velat. Lärare och ledare som haft en opassande sexuell jargong. En gråzon för att jag inte stått på mig, inte sagt ifrån.
Jag har lidit mycket för allt detta, tro mig när jag säger att det funnits mycket smärta och självhat över allt detta, en otrolig tyngd som stal många år av mitt liv. Saker jag fått lida över, som inte jag haft någon skuld i. Sedan ilska över att jag ska behöva lida så mycket, just när jag faktiskt inte har någon skuld.
För helvete, vad är det som är fel här egentligen? Offer som skadas för livet och får lida då de skändats i sitt innersta inre. För att någon med våld tar eller kräver det som är vår vackraste och mest personliga gåva. För att nej inte längre tycks betyda nej. För att vissa aldrig blir sig själv igen, vissa väljer till och med att ta sitt liv då smärtan är för stor. Gärningsmän som får alltför låga straff, de flesta får fömodligen inga straff alls. Vissa dras aldrig inför rätta, många offer väljer att tiga.
Det här att låtsas som om det aldrig hänt, anhöriga som inte vågar eller klarar av att ge sitt stöd. Markeringen att det är lättare att tiga.
Men för helvete, det är så skevt att jag knappt tror att det är sant när jag nu sitter här och läser det jag just skrivit. Ska man behöva ta detta? Ska de oskrivna villkoren se ut så här?
Jag sitter själv och våndas inför det jag skriver om mig själv, någonstans i mitt inre maler en liten röst: ”Vad ska folk tänka...vad ska folk tänka...”.
JA! Jag önskar för mitt liv att jag aldrig behövt vara med om det jag varit med om. Men det har gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark. Och tuff. Det är sedan länge slut med att skämmas. Slut med att tiga. Så länge jag tiger och skäms, har förövarna forfarande makt över mig. Då är det bara jag som förlorar.
Kanske får det jag skrivit fler att våga resa sig.
Det är det jag hoppas på, när jag sitter här och läser igenom det jag just skrivit. Det är tydligare för var dag att ingen är ensam.
Vi är många.
Mer stanna upp åt folket!
För några år sen såg jag en film med en framtidsvision om att varje människa vid sin födsel, förutom att få navelsträngen klippt får ett litet kamerachip inplanterat i ögat. Sedan kommer människans liv att oklippt och ocensurerat att filmas var dag fram till hennes död.
Huvudpersonen i filmen arbetar med att klippa ner de livslånga filmerna till ett värdigt segment som kan visas på begravningen, för den framlidnes släktingar. Vi snackar givetvis en vacker vinkel på personens liv, allt stötande klipps bort. Och oj, vad filmens huvudpersonen fick se mycket skit som sker bakom stängda dörrar...
Ibland tänker jag att jag skulle behöva en sådan kamera, fast istället för att någon ska redigera den för mig efter min död skulle jag vilja se igenom hur min dag varit innan jag går och lägger mig,
För ibland behöver man betrakta sig utifrån för att hitta den rätta vägen till den bästa lösningen. En utomstående kan se det som hela tiden funnits mitt framför näsan, men inte ser för man traskar på i invanda spår, För att lättare lyckas med att undvika en negativ situation nästa gången en likvärdig uppstår.
Och ibland skulle det vara skönt att utifrån få se vad man verkligen har. För ack, det är så lätt att ta allt för givet. Och ibland är man inte tacksam alls. Om jag fick välja, skulle jag vilja vara tacksam hela tiden. Även när jag är missnöjd och arg. Särskilt när jag är ledsen och arg. Den mentala motsvarigheten till en chocktwist i en film.Allt stannar -och går en helt annan väg.
Och tills kamerachip i ögonen uppfinns och blir en del.av våra liv, får jag försöka göra en mental liknelse som kompensation. För att kunna stanna upp. Som är så viktigt.
MER STANNA UPP ÅT FOLKET!
Missunnsamhet -nästa stora folksjukdom?
Vad är det som gör det så svårt för oss att beakta varandras välgång och framsteg. Vad är det hos oss som gör att vi ser det negativa när det lika gärna, och egentligen mer logiskt, skulle kunna vara positivt? Det är så ofta jag registrerar de där sneda, sura sidoblickarna där man så tydligt väljer att tiga -när det egentligen fanns en självklar anledning att tala.
Det skulle t.ex. kunna vara en ny frisyr, uppenbart klädsam, trendig och snygg, men istället för att ge komplimanger knips det käft av ren missunnsamhet. Varför?
Varför tror vi att det gagnar oss att inte uppmärksamma andra personer? Varför gräver vi ner oss i vår egen svartsjuka och bitterhet istället? När slutade vi tro att de fanns en väg ur vårt eget privata lilla helvete?
Varför tror vi att den lättaste vägen ut ur sitt eget lidande är att dra ner och sätta sig på andra? Att fortsätta skandera jante-lagen; Vem tror du att du är..?
Vet ni, jag tycker att det är patetiskt! Hela min uppväxt längtade jag efter vuxenvärlden, bara för att upptäcka att vuxenvärlden är lika -om än mer- nerlusad med vilsna och förvirrade personer som inte är förmögna att ansvara för sitt eget liv och sin egen lycka. Människor som är oförmögna att vara goda mot varandra. För att det påminner dem om det som plågar dem allra mest.
VAKNA NU -OCH VÄX UPP!
Om du är olycklig ska du veta att det är vi alla i olika skala. Tro inte att alla runt omkring dig är perfekta bara för att de ger sken av att vara det. Vi alla har bagage, ytterst få går genom livet utan att ha mött smärta. Du ska också veta att du är i allra högsta grav förmögen att påverka ditt eget liv. Styrkan till det har du inom dig, men den genererar kanske självförtroende långsammare än vad t.ex. komplimanger och bekräftelse från andra människor ger. Men den är tusen gånger mer solid för dig, än om du förlitar dig på att bygga ett självförtroende på andras komplimanger och bekräftelser. Ge det tid.
Vad vinner du på att inte le tillbaka mot mig? Den du sårar mest är dig själv, när du vänder ryggen mot en så enkel väg till att må bättre. Att vara god mot andra är basalt.
Det enklaste skulle kanske vara att säga "Det spelar ingen roll om du är taskig mot mig, jag bryr mig inte!"
Men det är klart jag bryr mig. Det är nog när vi slutar bryr oss som det verkligen rasar utför. Empati är också en genuin källa till vämående, att bry sig. Om varandra.
Jag bryr mig om er, ni sorgliga människor i min omgivning som är så missunnsamma gentemot era medmänniskor, för att jag förstår att ni inte mår bra.
Jag tror mig inte vara bättre än er, att jag är perfekt, för det är jag verkligen inte. Det enda är att jag kommit till insikt om vad som verkligen betyder något.
Så möjligheten finns att jag har lite försprång...
För mig är inte det vackraste en människa som har allt. För mig är det vackraste en människa som vågar visa att hon är mänsklig, sårbar.
