mammakarro

För några år sen såg jag en film med en framtidsvision om att varje människa vid sin födsel, förutom att få navelsträngen klippt får ett litet kamerachip inplanterat i ögat. Sedan kommer människans liv att oklippt och ocensurerat att filmas var dag fram till hennes död.

Huvudpersonen i filmen arbetar med att klippa ner de livslånga filmerna till ett värdigt segment som kan visas på begravningen, för den framlidnes släktingar. Vi snackar givetvis en vacker vinkel på personens liv, allt stötande klipps bort. Och oj, vad filmens huvudpersonen fick se mycket skit som sker bakom stängda dörrar...

 

Ibland tänker jag att jag skulle behöva en sådan kamera, fast istället för att någon ska redigera den för mig efter min död skulle jag vilja se igenom hur min dag varit innan jag går och lägger mig,

 

För ibland behöver man betrakta sig utifrån för att hitta den rätta vägen till den bästa lösningen. En utomstående kan se det som hela tiden funnits mitt framför näsan, men inte ser för man traskar på i invanda spår, För att lättare lyckas med att undvika en negativ situation nästa gången en likvärdig uppstår.

Och ibland skulle det vara skönt att utifrån få se vad man verkligen har. För ack, det är så lätt att ta allt för givet. Och ibland är man inte tacksam alls. Om jag fick välja, skulle jag vilja vara tacksam hela tiden. Även när jag är missnöjd och arg. Särskilt när jag är ledsen och arg. Den mentala motsvarigheten till en chocktwist i en film.Allt stannar -och går en helt annan väg.

Och tills kamerachip i ögonen uppfinns och blir en del.av våra liv, får jag försöka göra en mental liknelse som kompensation. För att kunna stanna upp. Som är så viktigt.