mammakarro

 

Tro inte att jag är less på småbarslivet, jag känner bara att vissa dagar är bra och andra är sämre. De bra flyter på i alltet och man lägger inte så mycket vikt vid dem eftersom man alltid är igång. Det är när barnen lagt sig som man känner den största skillnaden mellan en dålig dag och en bra. Då blir det plötsligt så stilla och tyst och barnen ligger som varma och tunga teddybjörnar i sina sängar och andas lugnt och man känner att man aldrig sett något så fridfullt i hela sitt liv.

Det är då frågorna börjar virvla runt i mitt huvud. Gjorde jag rätt i den och den situationen? Kunde jag gjort annorlunda, och hur hade reaktiuonen blivit i sådana fall? Varför tappade jag tålamodet och humöret? Varför blir jag stressad när vi egentligen inte hade något att stressa till? Varför låter jag impulserna göra mig till en sämre mamma än vad jag kan vara?

 

Jag är en temperamentsfull människa och är inte alltid särskilt bra på att hålla tillbaks vreden när jag blir provocerad. Jag tappar ofta humöret och ångrar mig bittert efteråt. Jag kan vara otroligt dålig på att vara konsekvent, mest för att jag när jag har många bollar i luften har dåligt koll på vad jag säger och vad jag sagt. Jag blir lätt stressad och avskyr att ha bråttom till saker,och med barn blir det ofta att saker tar tre gånger så lång tid och att det oftast blir att man får bråttom. Inte heller minst för att barnen ofta krånglar med exempelvis vad för ytterkläder som skall på och hur de sitter...

Kort sagt, igår var inte en av de bättre dagarna vi haft, mycket skrik bråk och mamma fick ta emot ett par smockor och tappade själv humöret. Så efter barnen somnat var det fritt fram för ångesten och det dåliga samvetet att härja...

 

Men så plötsligt är det som om någon tycker att jag ska få lite lättnad. Pella vaknar och är ledsen, ropar på mig. När jag kommer kryper hon upp i min famn och låter sig tröstas och vaggas. Sedan får hon följa med och sova bredvid mig där hon rullar ihop sig som en liten katt, varm och go. Allt oro, ångest och dåligt samvete sprids med vinden (inatt rullade ju stormen Sven) och jag kryper ihop och somnar bredvid mig goa tjej. Lillkillen vid fotändan gör sig hörd lite, bara en aning avundsjuk för att syrran får sova hos mamma. Han roar oss med en kort show med sitt gosedjur, redan halvsovandes igen. Vi sover lugnt hela natten och jag laddas med kraft att orka med trotsiga barn ännu en dag. Vi myser, badar, klipper hår på barnen för att bli julfina och bakar hela dagen lång. Nu är jag helt slut. Men lycklig.