mammakarro

Vad är det som gör det så svårt för oss att beakta varandras välgång och framsteg. Vad är det hos oss som gör att vi ser det negativa när det lika gärna, och egentligen mer logiskt, skulle kunna vara positivt? Det är så ofta jag registrerar de där sneda, sura sidoblickarna där man så tydligt väljer att tiga -när det egentligen fanns en självklar anledning att tala.

Det skulle t.ex. kunna vara en ny frisyr, uppenbart klädsam, trendig och snygg, men istället för att ge komplimanger knips det käft av ren missunnsamhet. Varför?

 

Varför tror vi att det gagnar oss att inte uppmärksamma andra personer? Varför gräver vi ner oss i vår egen svartsjuka och bitterhet istället? När slutade vi tro att de fanns en väg ur vårt eget privata lilla helvete?

Varför tror vi att den lättaste vägen ut ur sitt eget lidande är att dra ner och sätta sig på andra? Att fortsätta skandera jante-lagen; Vem tror du att du är..?

 

Vet ni, jag tycker att det är patetiskt! Hela min uppväxt längtade jag efter vuxenvärlden, bara för att upptäcka att vuxenvärlden är lika -om än mer- nerlusad med vilsna och förvirrade personer som inte är förmögna att ansvara för sitt eget liv och sin egen lycka. Människor som är oförmögna att vara goda mot varandra. För att det påminner dem om det som plågar dem allra mest.

 

 

Om du är olycklig ska du veta att det är vi alla i olika skala. Tro inte att alla runt omkring dig är perfekta bara för att de ger sken av att vara det. Vi alla har bagage, ytterst få går genom livet utan att ha mött smärta. Du ska också veta att du är i allra högsta grav förmögen att påverka ditt eget liv. Styrkan till det har du inom dig, men den genererar kanske självförtroende långsammare än vad t.ex. komplimanger och bekräftelse från andra människor ger. Men den är tusen gånger mer solid för dig, än om du förlitar dig på att bygga ett självförtroende på andras komplimanger och bekräftelser. Ge det tid.

 

Vad vinner du på att inte le tillbaka mot mig? Den du sårar mest är dig själv, när du vänder ryggen mot en så enkel väg till att må bättre. Att vara god mot andra är basalt.

 

Det enklaste skulle kanske vara att säga "Det spelar ingen roll om du är taskig mot mig, jag bryr mig inte!"

Men det är klart jag bryr mig. Det är nog när vi slutar bryr oss som det verkligen rasar utför. Empati är också en genuin källa till vämående, att bry sig. Om varandra.

 

Jag tror mig inte vara bättre än er, att jag är perfekt, för det är jag verkligen inte. Det enda är att jag kommit till insikt om vad som verkligen betyder något.